Home

Erik Moberg:
Svensk energipolitik, kapitel 9
© Erik Moberg och Svensk Energiförsörjning AB
 

Allmänt
Det offentliga beslutsfattandet
Energipolitiken
 

9. SAMMANFATTANDE SLUTSATSER
 

ALLMÄNT

Jag skall i detta avslutande kapitel sammanfatta de väsentligaste slutsatserna från den föregående framställningen. Dispositionen anknyter direkt till den intresseinriktning som angavs i kapitel 1. En första grupp av slutsatser gäller sålunda det offentliga beslutsfattandets natur i allmänhet. Dessa slutsatser är tillkomna efter en genomgång av energipolitiken som tillämpningsexempel, men förmodas ha mer generell giltighet. Slutsatserna är emellertid, det ligger i sakens natur, i hög grad hypotetiska. Den andra gruppen av slutsatser gäller energipolitikens speciella egenskaper och då bl a dess sannolika inverkan på människors väl och ve.
 

DET OFFENTLIGA BESLUTSFATTANDET

1. Det finns ett generellt mönster för hur olika frågor, aktiviteter eller marknader inlemmas i det offentliga livet. Man kan urskilja tre faser, nämligen marknadsfasen, politiseringsfasen och byråkratifasen. Politiseringsfasen som är förhållandevis kort avbryter den ursprungliga, jungfruliga om man så vill, marknadsfasen, och övergår i sin tur till byråkratifasen. Under en förhållandevis kort period, då den politiska debatten och aktiviteten är livliga, skapas en planeringsfilosofi, ett regelsystem och en byråkrati för ingrepp i tidigare fria marknader. Därefter försvinner det politiska intresset, men regelsystemet och byråkratin består. Förloppet är, om inte omöjligt, så dock svårt att vända.

2. Den politiska apparaten - d v s beslutsorgan, partier, massmedia, o s v - har inte kapacitet för mer än ett, eller högst några få, stora frågekomplex åt gången. Apparaten fokuserar därför sitt intresse på olika områden i tur och ordning. Vid fokuseringen övergår områdena från marknads- till politiseringsfasen. När den politiska apparaten sedan släpper intresset för att övergå till ett nytt område, Övergår det tidigare området från politiserings- till byråkratifasen. På detta sätt överförs successivt område efter område från ett ursprungligt marknadstillstånd till ett reglerat och byråkratiserat tillstånd. Den successiva tillkomsten i Sverige av bl a jordbrukspolitiken, bostadspolitiken, miljöpolitiken och energipolitiken kan nämnas som exempel.

3. Den planeringsfilosofi och det regelsystem som ett område får under politiseringsfasen är ofta i betydande utsträckning ett tillfälligheternas verk. Någon gemensam planeringsteoretisk bas för ingreppen inom olika områden finns knappast. I betydande utsträckning extraheras principerna för de offentliga ingreppen ur idéer som rör sig i tiden, eller eljest är lättillgängliga, under politiseringsfasen. På så sätt uppstår skilda daterade planeringskulturer, eller specialideologier, inom de olika områdena. Energipolitiken är t ex uppbyggd kring sina energibalanser, forskningspolitiken kring idéer om samhällssektorer, o s v.

4. Den planeringsfilosofi som i realiteten tillämpas inom ett område som överförts till byråkratifasen är ofta en degenererad, eller avslagen, variant av den filosofi som formulerades i politiseringsfasen. Detta sammanhänger bl a med den dåliga teoretiska grunden för den ursprungliga filosofin och därmed de svårigheter som uppstår då den konfronteras med verkligheten. Goda exempel på detta finner man i både energipolitiken, där energibalanserna i sin ursprungliga form försvunnit, och i forskningspolitiken, där det ursprungliga mera rigorösa sektorstänkandet inte går att tillämpa.

5. När ett område övergår till byråkratifasen undandras det i viss utsträckning de två huvudtyper av folkligt inflytande som finns, nämligen dels via marknader och dels via den politiskt, demokratiska processen. Det första beror på att marknaderna i viss utsträckning satts ur spel, och det andra på den begränsade kapacitet hos den politiska apparaten som nämndes i punkt 2. Den politiska apparaten har inte förmåga att, samtidigt som den politiserar nya områden, också kontrollera skötseln av områden som tidigare överförts till byråkratifasen. Detta problem blir större ju större den offentliga förvaltningen är.
 

ENERGIPOLITIKEN

6. Energipolitikens planeringsfilosofi har präglats dels av ett naturvetenskapligt betraktelsesätt, dels av idéer som var aktuella, eller kanske snarare på modet, vid tiden för det första stora energipolitiska beslutet, d v s 1975. Det naturvetenskapliga betraktelsesättet ledde till att energipolitikens mål ursprungligen formulerades i termer av kvantifierade samhälleliga energibalanser. Dessa skulle representera en avvägning mellan å ena sidan nyttan av att konsumera energi, å andra sidan de problem eller nackdelar som en alltför stor, eller felaktigt sammansatt, konsumtion gav upphov till. Problemen gällde beredskapen, betalningsbalansen, förhållandet mellan rika och fattiga länder, miljön, de begränsade råvarukällorna, och den framtida handlingsfriheten. Det var i denna problemsyn som tidens idéer slog igenom.

7. De kvantifierade energibalanserna har efter hand försvunnit och istället ersatts av allmänna riktlinjer som oljesparande, energihushållning och ökad användning av inhemska energiformer. I och med detta har den väsentliga avvägningstanken i 1975 års filosofi, åtminstone i sin ursprungliga form, försvunnit. Även den ursprungliga planeringstanken är borta.

8. Energipolitikens mål, d v s numera de allmänna riktlinjerna, förverkligas genom marknadsingrepp. Till en del utförs ingreppen av regering och riksdag, men i stor utsträckning utnyttjas också underlydande myndigheter. I det väsentliga har man därvid använt tidigare existerande organ, framför allt administrationer som sysslar med reglering av fast realkapital och forskning. Några nya organ, framför allt statens energiverk, har emellertid skapats. Myndigheternas hantering av styrmedlen är, på det sätt som angavs i punkt 5, delvis undandragen folkligt inflytande.

9. De marknadsingrepp som ingår i energipolitiken, vare sig målen är de ursprungliga energibalanserna eller de nuvarande riktlinjerna, är alltför omfattande och felaktigt inriktade. Lättast ser man detta genom att gå igenom problemlistan i punkt 6. Beredskapsproblemet löses bäst genom åtgärder direkt riktade mot detta problem. Betalningsbalansproblemet hör över huvud inte hemma inom energipolitiken utan bör, i den mån det finns, lösas inom den generella valutapolitiken. Förhållandet mellan rika och fattiga länder är inte heller något energipolitiskt problem utan bör beaktas inom ramen för den allmänna biståndspolitiken. Miljöproblemen är reella men bör, på samma sätt som beredskapsproblemet, angripas med direkta åtgärder. Problemen med de begränsade råvarukällorna och den framtida handlingsfriheten löses fullt ut av marknadsmässiga reglermekanismer och är sålunda, från politisk synpunkt, inte några problem alls. Vad som är försvarbart är alltså åtgärder direkt riktade mot beredskapsproblemet, respektive miljöproblemen. Styrning mot framtida energibalanser, eller utefter allmänna riktlinjer, innebär dels längre gående marknadsingrepp än vad dessa båda problem erfordrar, dels dåliga lösningar av just dessa problem.

10. Energipolitiken gör skada, möjligen gör den t o m mer skada än nytta. Skadeverkningarna, som beror på de omfattande marknadsingreppen, innebär att svenska medborgare får mindre av livets goda än som eljest vore möjligt. Skadorna skulle kunna elimineras genom att allt annat än direkta åtgärder för att lösa beredskaps- och miljöproblemen rensades ut. Energibalanstänkandet, både i sin ursprungliga form och i sin numera avslagna variant, är enbart av ondo.