Home

Erik Moberg:
Svensk energipolitik, kapitel 4
© Erik Moberg och Svensk Energiförsörjning AB
 

Allmänt
Samband med marknadsutvecklingen
Oljeutredningen 1945
Bränsleutredningen 1951
Energikommittén
Beslutet 1975
Slutnoter
 

4. PLANERINGSFILOSOFINS BAKGRUND
 

ALLMÄNT

Efter beskrivningen och kritiken av planeringsfilosofin sådan den framträder i statsministerkappan till 1975 års energipolitiska proposition skall jag nu försöka placera in den i ett historiskt sammanhang. Någon djuplodande eller heltäckande historik blir det emellertid inte. Snarare är det fråga om spridda historiska kommentarer med anledning av planeringsfilosofins utveckling. Kapitlet är disponerat på följande sätt.

Först tar jag upp frågan om huruvida det eventuellt finns några sakliga samband mellan planeringsfilosofin och den föregående oljeprishöjningen 1973/74. Gav, det är frågan, prishöjningen några sakligt bärande motiv för planering och marknadsingrepp inom energiområdet. Slutsatsen blir att sambanden är svaga, och att det gäller även utifrån den marknadssyn som planeringens förespråkare företrädde. Prishöjningen kan knappast betraktas som så mycket mer än en utlösande orsak till planeringsfilosofin.

Denna bedömning leder i sin tur till tanken att planeringsfilosofins idéer kan ha formulerats redan tidigare och legat latenta i väntan på den utlösande orsaken. För att se i vilken utsträckning så kan ha varit fallet försöker jag i några avsnitt spåra planeringsidéerna i tidigare energiutredningar. Jag har börjat vid tiden för andra världskrigets slut och sedan följt energiutredandet framåt i tiden. De utredningar som framför allt visat sig intressanta är Oljeutredningen 1945, Bränsleutredningen 1951 och Energikommittén (1964). Däremot är de utredningar från 1950- och 60-talen som kanske normalt tilldrar sig störst historiskt intresse, nämligen atomenergiutredningarna, inte av större intresse i just detta sammanhang. Visserligen kan det förhållandet att ett så intensivt utvecklingsarbete bedrevs inom atomenergiområdet möjligen ses som ett uttryck för att idéer liknande dem i 1975 års proposition var levande, men någon utveckling av idéerna som sådana förekom knappast i betänkandena. Atomenergiutredningarna lämnas därför utanför framställningen här.

Efter genomgången av de tidigare energiutredningarna försöker jag därefter att åtminstone provisoriskt förklara tillkomsten av 1975 års energipolitiska beslut. Idéer som spårats i tidigare utredningar, framför allt 1951 års bränsleutredning, är därvid till hjälp. Teorin att idéer funnits latenta och bara väntat på en utlösande faktor kan förklara en del. Men för förståelsen av 1975 års beslut är det därutöver också nödvändigt att ta upp allmänna idéer som då s a s låg i tiden. Beslutet framstår nämligen också i betydande utsträckning som ett barn av sin tid.

I Appendix 2 finns en kronologi över energipolitiskt intressanta händelser sedan 1945. Förhoppningsvis ger detta ett visst stöd vid läsningen av detta och nästa kapitel.
 

SAMBAND MED MARKNADSUTVECKLINGEN

Utvecklingen av 1975 års planeringsfilosofi utlöstes av händelserna på oljemarknaderna i början av 1970-talet. Men var dessa händelser något mer än en utlösande orsak? Eller fanns det, för att vara mer precis, något klart sakligt samband mellan vad som hände på oljemarknaderna och den planering som föreslogs?

Vid behandlingen av den frågan är det nödvändigt att precisera vad man menar med "sakligt". Med utgångspunkt från den marknadssyn som representeras av liberal, ekonomisk teori finns det naturligtvis inget sakligt motiverat samband - det bör ha framgått av det föregående kapitlet. Men har man en annan marknadssyn, så kan det möjligen bli annorlunda. Den relevanta frågan är därför denna. Om man har en sådan marknadssyn som författarna till 1975 års energipolitiska proposition, finns det i så fall något sakligt samband mellan prishöjningen 1973/74 och den föreslagna planeringen?

Som jag nämnde i avsnittet "synen på marknader" i föregående kapitel så är det sannolika att propositionsförfattaren inte tillmäter marknadspriser något väsentligt informationsinnehåll, men att han ibland, och ibland inte, anser att priser har en styrande effekt. Låt oss med utgångspunkt från denna marknadssyn se på några av de problem med en för hög, eller felaktigt sammansatt, energikonsumtion, som tas upp i kappan.

Jag börjar med beredskapsproblemet. Detta kunde mycket väl ha blivit värre genom utvecklingen under 1970-talet, och inte bara med utgångspunkt från propositionsförfattarens marknadssyn utan även utifrån min. Vad som sades i propositionen om att oljeländerna, efter händelserna på oljemarknaderna i början av 1970-talet, kunde vara mer benägna att använda sin makt för politiska syften kunde mycket väl vara riktigt.

När det sedan gäller betalningsbalansproblemet, så är det till att börja med uppenbart att prishöjningen 1973/74 ledde till väsentligt högre kostnader för oljeimporten, i synnerhet om man tänkte sig att denna skulle ligga kvar på samma nivå som tidigare. Om propositionsförfattaren tänkte sig att priser har en styrande effekt, så skulle detta emellertid inte behöva vara något problem eftersom prishöjningen då kunde driva fram korrigerande åtgärder. Möjligen skulle dock, som vi såg i föregående kapitel, ett visst valutapolitiskt problem kunna kvarstå även efter sådana korrigerande åtgärder. Om författaren däremot inte trodde att priser har en styrande effekt, och ibland tycks han ju företräda en sådan syn, så kan problemet framstå som avsevärt allvarligare. Det är möjligt, kanske t o m sannolikt, att han såg sammanhangen på det sättet, och då kunde problemet anses ha blivit väsentligt värre genom prishöjningen.

Beträffande miljöeffekterna av prishöjningen är det återigen av betydelse om författaren, vilket vi alltså inte vet, ansåg att priser har en styrande effekt eller ej. Ansåg han inte det så borde prishöjningen inte ha haft några miljömässiga effekter alls. Menade han däremot att priser faktiskt har en styrande effekt så blir bilden något annorlunda. Låt oss först se på de sannolika konsumtionseffekterna av prishöjningen. Till att börja med borde förstås konsumtionen av olja öka långsammare än prishöjningen förutan. Däremot skulle konsumtionen av en del andra energivaror, t ex kol eller uran, sannolikt ha ökat snabbare.

Eftersom konsumtionen av olika energivaror påverkades på olika sätt av prishöjningen är det nödvändigt att också ta hänsyn till varornas skilda miljöeffekter. Utan att vara utförlig är det sannolikt, och också i överensstämmelse med vad som sägs i kappan, att åtminstone ett alternativ till olja, nämligen kol, förväntades ge förhållandevis allvarliga miljöeffekter, medan ett annat alternativ, nämligen naturgas, sågs som förhållandevis gynnsamt. Råoljeprishöjningen kunde sålunda både tänkas ha minskat och ökat de miljöproblem som står i samband med energiomvandlingar. Någon uppenbar och påtaglig ökning av miljöproblemen kunde propositionsförfattaren rimligen inte ha ansett att prishöjningen 1973/74 ledde till. Det gör han inte heller gällande - han talar bara allmänt om miljöproblemens allvarliga natur. I själva verket kunde prishöjningen, t o m i propositionsförfattarens ögon, mycket väl ha varit gynnsam från miljösynpunkt.

Till sist skall jag ta upp den hotande tömningen av jordens lager av energivaror. Även här är det väsentligt att skilja möjligheten att författaren ansåg att priser inte har en styrande effekt från möjligheten att han ansåg att de faktiskt har det. I det tidigare fallet borde prishöjningen inte ha betytt något alls för tömningshotet. I det senare fallet är det av intresse att se lite mer i detalj på prishöjningens tänkbara effekter. En viktig effekt av prishöjningen borde ju rimligen ha varit att den förhållandevis knappa oljan utnyttjades mindre än tidigare, medan däremot kolet utnyttjades mer. Till en del skulle alltså konsumtionen ha styrts över från en förhållandevis begränsad till en uthålligare energikälla. Tömningshotet borde alltså i detta fall - även i propositionsförfattarens ögon rimligen ha blivit mera avlägset genom prishöjningen. Något sådant säger han emellertid inte. Återigen talar han bara i allmänna ordalag om tömningshotets allvar1.

Med detta avslutar jag genomgången av några av de problem med en för hög eller felaktigt sammansatt energikonsumtion som nämns i statsministerkappan. Slutsatsen är att inte ens utifrån propositionsförfattarens marknadssyn går det att hävda att problemen generellt förvärrades av prishöjningen 1973/74. Bilden är istället splittrad. Några av problemen, t ex betalningsbalansproblemet, kunde anses förvärrade, medan andra, t ex tömningsproblemet, istället blivit mindre. Utifrån författarens marknadssyn finns sålunda inte något logiskt samband mellan prishöjningen och den problembild som målas upp i kappan. Och eftersom problemen i kappan inte bara beskrevs som problem i största allmänhet, utan också utgjorde motiveringar för planeringens nödvändighet, så är slutsatsen klar. Något sakligt samband mellan prishöjningen och den föreslagna planeringen kan kappans författare rimligen inte ha sett2.

Nu hävdade han inte heller att något sådant samband fanns. I själva verket - och det är på sätt och vis det som är angelägnast att framhålla i detta avsnitt - så spelade prishöjningen en märkligt undanskymd roll i argumenteringen. När den nämns, vilket inte är ofta, så sker det närmast i förbigående. Prishöjningen spelar i kappan aldrig den roll som med hänsyn till den rådande situationen kunde förefalla naturlig, nämligen som den grundläggande utgångsförutsättningen för resonemanget, och därmed för de slutsatser som dras om en nödvändig planering.

Prishöjningens begränsade roll i argumenteringen visar kanske mer än något annat att höjningen enbart var en utlösande orsak till den energiplanering som inleddes med riksdagens energibeslut 1975. De djupare orsakerna var rimligen av annat slag. För att spåra en del av dem skall jag gå tillbaka till tidigare energiutredningar för att se i vilken utsträckning de innehåller idéer som föregriper 1975 års energipolitiska beslut3.
 

OLJEUTREDNINGEN 1945

Jag börjar med att gå tillbaka till tiden för den första socialdemokratiska regeringen efter andra världskriget, den regering som avlöste krigsårens samlingsregering. Socialdemokraterna talade då om att skördetiden var inne. När de ensamma kommit i regeringsställning tillsatte de snabbt en lång rad branschutredningar för att utröna i vilken utsträckning den privata företagsamheten behövde kompletteras eller ersättas med statliga åtgärder för att den önskvärda maximala produktionseffektiviteten skulle uppnås (Ref. 2). Bland utredningarna fanns en oljeutredning som skulle "utreda och avgiva förslag rörande statlig kontroll av importen av och handeln med bränn- och smörjoljor". Utredningen, som tillsattes i augusti 1945 när regeringen endast var en månad gammal, fick namnet "Oljeutredningen 1945". Motiven bakom utredningen var i stor utsträckning allmänpolitiska och ideologiska snarare än specifikt energipolitiska, även om den avsåg ett varuområde som bedömdes som speciellt viktigt. Producerade denna utredning - det är den fråga vi har anledning att ställa oss här - några idéer som på något sätt föregrep 1975 års energipolitiska proposition?

Före behandlingen av den frågan skall jag emellertid ge en allmän beskrivning av utredningen. Ordförande var f d överdirektören Karl-Gustaf Ljungdahl. Ljungdahl som var född 1892 och civilingenjör till utbildningen hade ett förflutet på framträdande poster inom bl a kraftindustrin, ångpanneföreningar och ingenjörsvetenskapsakademien. När han tillträdde ordförandeskapet i oljeutredningen var han också vice ordförande i statens bränslekommission som han tillhört sedan 1940, d v s under praktiskt taget hela kriget. Ljungdahl var alltså en äldre tekniker med stor erfarenhet av administrativa uppgifter i olika energisammanhang, bl a beträffande beredskapsfrågor.

Utredningen, som lade fram sitt betänkande i februari 1947 (Ref. 49), föreslog att all handel med olja skulle överföras till ett för ändamålet nybildat statligt monopol. Bakom förslaget stod utredningens tre socialdemokratiska ledamöter medan Ljungdahl och en femte ledamot reserverade sig.

Oljeutredningen var den enda av alla de nämnda branschutredningarna som faktiskt föreslog socialisering. Här som i de övriga utredningarna - och i enlighet med tankamma i arbetarrörelsens efterkrigsprogram (Ref. 2) - prövades socialiseringsfrågan på ett som det föreföll pragmatiskt sätt. Majoriteten skrev sålunda i motiveringen för sitt förslag så här (Ref. 49, s 262). "Ett förstatligande av en industriell verksamhet, en handelsrörelse eller någon annan gren av näringslivet får aldrig bli ett doktrinärt självändamål. I varje särskilt fall måste ett ställningstagande för eller emot en sådan åtgärd bli beroende av en realprövning av de praktiska, ekonomiska förhållanden, som kunna komma under övervägande." I övriga branschutredningar hade överväganden av detta slag inte lett fram till några socialiseringsförslag, men här var det alltså annorlunda.

Det som enligt majoriteten talade för ett offentligt oljehandelsmonopol var för det första att oljeprodukter därigenom skulle kunna erbjudas svenska konsumenter till lägre priser än annars. De relativt låga priserna skulle åstadkommas dels genom den möjlighet till gynnsam upphandling från utländska oljeföretag som ett stort svenskt monopol skulle ha i jämförelse med många små privata uppköpare, dels genom de rationaliseringar av transporter, distribution, m m, som monopolet skulle kunna genomföra. För det andra ansågs ett monopol ha bättre möjligheter än en mängd privata oljehandelsföretag att sprida sina uppköp över olika länder och företag på ett sätt som var fördelaktigt från beredskapssynpunkt. Reservanterna å sin sida menade att majoriteten överdrev ett monopols möjligheter att sänka priset och att lösa beredskapsfrågorna samt att dessa problem kunde hanteras på andra sätt än genom ett förstatligande av branschen.

Oljeutredningens betänkande ledde till en omfattande och delvis ideologiskt färgad debatt. Att så skedde var naturligt med tanke på att utredningsarbetet bedrivits i ett politiskt läge där det hela tiden rasade en intensiv principiell debatt om planhushållningen. Motståndare till förstatligandet var inte bara borgerliga debattörer och oljeindustrin utan också konsumentkooperationen. Socialiseringen blev, som vi vet, aldrig genomförd. Avgörande tycks ha varit att inlösningen av de utländska oljebolagen skulle bli alltför dyrbar (Ref. 3, s 308).

Jag återgår nu till frågan i vilken utsträckning oljeutredningen innehåller tankemönster som går igen i 1975 års energipolitiska proposition. Enligt min mening gäller detta bara en del av de allra allmännaste idéerna i oljeutredningen. Så fort det gäller detaljer i resonemangen är skillnaderna himmelsvida. Likheterna och skillnaderna kan i stora drag beskrivas så här.

Den mycket allmänna föreställningen att det avhandlade varuområdet är viktigt finns i både oljeutredningen och 1975 års proposition. Den likaledes mycket allmänna idén att beredskapsproblemen är allvarliga, och att deras lösande är en offentlig angelägenhet återfinns också i båda sammanhangen. De ytterligare problem som nämns i 1975 års proposition, d v s betalningsbalansproblemet, miljöproblemen, tömningshotet, o s v, förekommer däremot inte alls i oljeutredningen.

När det så gäller den viktiga frågan om statens roll i allmänhet, så är det väsentligt att skilja på majoriteten och minoriteten i oljeutredningen. Majoriteten, som är det intressanta här, ansåg, i likhet med författaren till 1975 års proposition, att staten hade en betydelsefull uppgift att fylla. Men det är bara i denna mycket allmänna bemärkelse som man kan tala om någon likhet. När det gäller frågorna om hur och varför staten skall spela en roll så är skillnaderna återigen stora. Av den diffusa och svårtolkade, ja nära nog mystiska, planeringsideologin i 1975 års proposition finns ingenting i oljeutredningen. I den senare var resonemanget enkelt, förnuftsmässigt och rakt på sak, och gällde den för oljehandeln lämpliga företagsformen. Oljeprodukterna behandlades utredningstekniskt som vilka varor som helst. Målet var att hitta en lösning på beredskapsproblemet och att främja konsumenternas intresse av låga priser på oljeprodukter. I den mån det alls förekom något tal om statlig planering så gällde detta transportemas, distributionens och beredskapsåtgärdernas rationella ordnande, d v s det var fråga om planering i en helt annan bemärkelse än i 1975 års proposition4.

I den mån det finns något mera betydelsefullt gemensamt drag hos oljeutredningen 1945 och 1975 års proposition så skulle det sålunda bestå i en mycket allmän socialdemokratisk tro på värdet av statlig verksamhet - en tro som alltså skulle vara rätt så oberoende av formerna för den statliga aktiviteten. Men för att detta gemensamma drag verkligen skall föreligga så krävs, det måste framhållas, att majoritetens resonemang i oljeutredningen i grunden inte var så pragmatiskt och förnuftsinriktat som det genom sin yttre klädnad förefaller vara - att pragmatismen skulle ha varit ulvens fårakläder. Att så skulle ha varit fallet känner åtminstone inte jag mig säker på. Tron, och jag använder då ordet tro i sin egentliga bemärkelse, på det statliga agerandets välsignelsebringande effekter kan mycket väl ha varit avsevärt starkare hos 1975 års propositionsskrivare än hos 1945 års oljeutredare. Det är därför inte säkert att ens den mycket allmänna tron på statlig verksamhet är ett gemensamt drag.
 

BRÄNSLEUTREDNINGEN 1951

I början av 1950-talet aktualiserades ett antal frågor som på olika sätt hade med bränsleförsörjningen att göra. Bakom detta låg i grunden två förhållanden, nämligen dels att efterkrigstidens snabba ekonomiska tillväxt i Sverige tagit fart, dels att de stora oljefälten i Mellanöstern på allvar börjat exploateras. Sammantaget ledde detta till en snabbt växande import av billig olja. I allt väsentligt var naturligtvis denna utveckling positiv. Det var bra att vi hade en god ekonomisk tillväxt, och det var också bra att det fanns billig olja från stora nyupptäckta fält att köpa. Men utvecklingen gav också upphov till frågor. Det blev t ex angeläget att bestämma huruvida den skifferoljeutvinning i Kvarntorp, som inletts under kriget, skulle fortsätta. En del av frågorna hade dessutom karaktären av oroväckande problem. Den i och för sig gynnsamma bränsleimporten gav t ex upphov till ett beredskapsproblem. Hela denna utveckling gav i april 1950 upphov till två likalydande flerpartimotioner, en i vardera riksdagskammaren, i vilka krävdes att en bränsleutredning skulle tillsättas. Senare under 1950 kom Koreakrigets utbrott att stryka under allvaret i beredskapsproblemet.

Även utanför regering och riksdag diskuterades energiproblem. I februari 1950 höll Karl-Gustaf Ljungdahl, d v s samme man som vi tidigare mött som ordförande i 1945 års oljeutredning, ett anförande inför ingenjörsvetenskapsakademien i vilket han tog upp "de komplicerade problem, som måste bli förknippade med Sveriges framtida energiförsörjning". Efter föredraget fick Ljungdahl i uppdrag av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, ingenjörsvetenskapsakademien och tekniska forskningsrådet att utarbeta en översikt över landets energiförsörjning samt att ge underlag för en bedömning av behovet av forsknings- och beredskapsåtgärder inom energiområdet. Resultatet förelåg i januari 1951 i form av skriften "Bränsle och Kraft".

I februari 1951 tillsatte handelsministern den utredning som riksdagsmotionärerna begärt. Utredningen fick, med upprepande av motionärernas ord, i uppdrag att ge förslag om den "lämpligaste utformningen av vår bränsleförsörjning ur ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga synpunkter".

Till ordförande i utredningen utsågs regeringsrådet Henning D. Fransén. Fransén, som var född 1890, var civilingenjör och teknologie doktor och hade, då han blev utredningsordförande, omfattande erfarenheter från kraftindustrin (bl a chef för Älvkarleby kraftverk) och den statliga förvaltningen (bl a styrelseordförande i flygtekniska försöksanstalten). Fransén var alltså en person som till ålder, utbildning och yrkesmässig bakgrund hade stora likheter med Ljungdahl5.

Bland utredningens övriga ledamöter dominerade personer med teknisk utbildning och med yrkesmässig erfarenhet av energifrågor . Framför allt bör nämnas att Ljungdahl ingick i utredningen. Utredningen skiljde sig därmed i sin personmässiga sammansättning påtagligt från 1945 års oljeutredning. Denna senare var politikerdominerad, bränsleutredningen däremot expert- och teknikerdominerad.

Bränsleutredningen, som officiellt kallade sig "Bränsleutredningen 1951", publicerade sina betänkanden "Bränsleförsörjningen i atomåldern" i december 1956 (Ref. 52, 53). Redan 1951 gav utredningen också ut Ljungdahls "Bränsle och Kraft" som statlig offentlig utredning (Ref. 50). "Bränsle och Kraft" var en tunnare och mindre genomarbetad produkt än utredningens slutbetänkanden. Den allmänna syn på energifrågorna som kommer till uttryck i de olika publikationerna är likväl sammanfallande varför de här behandlas i ett sammanhang.

Med hänsyn till vårt intresse att spåra idémässiga föregångare till 1975 års energiproposition ger bränsleutredningens betänkanden ett rikt utbyte. Där utvecklas en energisyn som till väsentliga delar överensstämmer med den i propositionen 1975. Betänkandena föregriper i stora stycken den energipolitik som skulle komma att inledas omkring tjugo år senare. Vid redogörelsen för innehållet i bränsleutredningens betänkanden tror jag det är klargörande att skilja ut två huvudaspekter. Den ena gäller de speciella utredningstekniska greppen, den andra själva problemuppfattningen. I båda avseendena var utredningen en föregångare till 1975 års proposition.

Jag börjar med vad jag kallat de utredningstekniska greppen. Ett första intressant drag därvidlag är strävan efter en enhetlig behandling av energifrågorna. I "Bränsle och Kraft" skrev Ljungdahl så här. "Kraftproduktion, bränsleutvinning och användning av kraft och bränslen äro problem, som äro aktuella inom nära nog alla områden för mänsklig tillvaro och mänsklig verksamhet och som därför ha högst varierande aspekter. Men dessa problem äro ändå av så enhetlig art, att de med fördel kunna och därför också böra behandlas enhetligt."

Möjligheten till enhetlig behandling hade, så som de naturvetenskapligt skolade teknikerna i bränsleutredningen såg saken, sin grund i att olika energiformer som t ex bensin, ved och elektricitet kunde beskrivas och jämföras med hänsyn till sitt energiinnehåll. Därmed kunde man också upprätta nationella energibalanser, vilka, som det stod i utredningen, sökte "att, i stora drag liksom i karakteristiska detaljer, demonstrera den primära energitillförselns sammansättning, den fortsatta förädlingen och den slutliga konsumtionens fördelning på olika distributionsformer och konsumentgrupper". Energibalanser av detta slag upprättades för första gången i offentliga utredningssammanhang i bränsleutredningens betänkanden6.

Skälen till att det var önskvärt med en enhetlig behandling utvecklade bränsleutredningen så här. "De ur egna eller främmande naturtillgångar utvunna bränslena, som i ursprunglig eller förädlad form distribueras och används för skilda samhälleliga och industriella ändamål, samverkar därvid i våra dagar efter ett mer och mer invecklat mönster med vattenkraften och kommer inom en nära framtid att på samma sätt samverka med atomenergin. Det blir därför allt svårare att avskilja försörjningen med egentliga bränslen för särskild granskning, och utredningen har funnit det nödvändigt att vidga synfältet till hela energiområdet för att som bakgrund till sina förslag kunna ställa en genomtänkt och målmedveten svensk energipolitik." I enlighet med detta synsätt vidgade utredningen, trots att den enligt sina direktiv skulle utreda speciellt bränslefrågor, sitt perspektiv till att även omfatta kraftförsörjningen.

Genom energibalanserna skaffade man sig en översikt över "vårt lands energibehov" och därmed också en utgångspunkt för den "aktiva energipolitik" som inte bara föreslogs av utredningen utan också sågs som "en ovillkorlig förutsättning för fortsatt välståndsutveckling".

Ett väsentligt inslag i bränsleutredningens utredningstekniska grepp var alltså att energivaror mättes i energimått istället för i de i handeln förekommande måtten som ofta är volym- eller viktmått. Genom att alla energivaror mättes i samma sort uppstod möjligheter att jämföra eller addera olika slags energivaror, t ex i nationella energibalanser. Dessa möjligheter utnyttjades flitigt. Jag skall senare kommentera detta utredningsgrepp men tar först upp vad jag kallat bränsleutredningens problemuppfattning.

Det enligt utredningen helt dominerande energipolitiska problemet var bränsleimportens snabba tillväxt. "Skilda omständigheter", står det, "har gjort oss på ett skrämmande sätt allt mer beroende av bränsleimporten". Målet för den aktiva energipolitiken borde därför vara "att hejda bränsleimportens ofrånkomliga tillväxt vid en nivå som kan godtas från ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga synpunkter".

Importproblemet hade i utredningens ögon olika sidor, framför allt en beredskapsmässig och en handelspolitisk sådan. I en karakteristisk formulering låter det så här. "Den förutsedda prisstegringen och det ökade beroendet av utomeuropeiska marknader, främst oljemarknaden, innebär att bränsleimporten handelspolitiskt och beredskapsmässigt hotar att växa oss över huvudet." Huruvida utredningen huvudsakligen såg de båda sidorna av importproblemet som två separerbara delproblem, eller som just två sidor av samma sak, är svårt att säga. Ibland får man intrycket av det ena, ibland det andra. För våra syften kan vi emellertid, i enlighet med resonemanget i avsnittet "beredskaps- och betalningsbalansproblemen" i kapitel 3, hålla isär problemen för att, i den mån det låter sig göras, se vad bränsleutredningen säger om dem tagna för sig. Beredskapsproblemets innebörd är då enkel och lättbegriplig - ju större Sveriges bränsleimport är desto mera utsatta blir vi också i internationella kriser av skilda slag. Men det handelspolitiska problemet - vad var det för någonting?

Problemet beskrivs på olika ställen i utredningen i något varierande ordalag, men med i huvudsak likartad innebörd. På ett ställe står t ex efter en beskrivning av bränsleimportens tillväxt så här. "Det kan inte generellt avgöras huruvida en sådan utveckling kan anses nationalekonomiskt berättigad i den meningen, att vi bäst hushållar med våra produktionsfaktorer genom att inrikta dem på ökad export i stället för ökad inhemsk energiproduktion. Utvecklingen måste emellertid uppenbart innebära en besvärande belastning för vår handelspolitik ...". Dessa meningar är förbryllande. Efter en invändningsfri formulering av problemet att hushålla med produktionsfaktorer sägs ju att även om det problemet löses så kan man få problem i andra avseenden, nämligen med vad som kallas en "besvärande belastning" på handelspolitiken. Vad det senare är för något är obegripligt. På ett annat ställe beskrivs det handelspolitiska problemet på följande sätt. "Den internationella oljemarknaden och den amerikanska kolmarknaden kan förutsättas vara i stånd att under lugna politiska förhållanden tillgodose alla våra behov. En ständigt växande bränsleimport medför emellertid en besvärande belastning av handelsbalansen och kan befaras ta i anspråk en allt större andel av exportinkomsternas förutsedda ökning." Också här finns det dunkla talet om "belastning på handelsbalansen" och den därmed sammanhängande oförståelsen för marknadsmässiga reglermekanismer och för de fördelar som internationell handel ger7.

Importen gav alltså enligt utredarna upphov till stora problem. En radikallösning skulle i princip kunna bestå i importens totala avskaffande och en övergång till inhemska bränslen, eventuellt i kombination med insatser för energisparande. Eftersom betingelserna för en sådan tillverkning emellertid inte är särskilt bra i Sverige så skulle resultatet bli dyra bränslen - lösningen skulle vara vad som kallades oekonomisk. Den enkla lösningen att skära av importen var därför inte tillgänglig. Det var nödvändigt att på något sätt göra en avvägning och det var denna strävan som låg bakom den redan tidigare citerade formuleringen om önskvärdheten av en bränsleimportnivå som kunde godtas "från ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga synpunkter".

Men även om det inte ansågs möjligt att avskaffa importen helt och hållet så var det enligt utredarna ändå nödvändigt att sträva i den riktningen. Utredningen innehåller därför en genomgång av inhemska energikällor och bedömningar av dessa. De energiformer av detta slag som utredarna fann intressantast, och som man därför borde satsa på, var atomenergi, skifferoljor, torv och vedavfall. Jag skall inte här gå in på någon detaljerad beskrivning av utredningens resonemang kring dessa energiformer utan bara allmänt konstatera att frågor angående de i Sverige tillgängliga volymerna fångar utredarnas intresse avsevärt mer än utvinningskostnaderna, även om de senare inte lämnas obeaktade. Hänsyn till kostnaderna för de inhemska energiformerna tas, även om det sker något i skymundan.

Utifrån sina överväganden föreslog bränsleutredningen åtgärder som skulle leda till ökad användning av inhemska energiformer och således till en begränsning av importen. Häri ingick ett investeringsprogram och ett forsknings- och utvecklingsprogram. Beredskapsåtgärder av annan mer konventionell natur - t ex uppbyggnad av bränslelager - föreslogs också.

Efter denna redogörelse för bränsleutredningens innehåll är det nu lätt att peka på likheterna med 1975 års energipolitiska proposition. Den väsentligaste punkten är det eftertryckliga förespråkandet av en aktiv energipolitik. Ord som "planering" eller "planhushållning" användes visserligen inte, men uppenbarligen var bränsleutredningens aktiva energipolitik och 1975 års planering ungefär samma sak. I båda fallen gäller det att göra en avvägning och därefter genomdriva denna i praktisk politik. Skillnaden är egentligen bara att bränsleutredningen endast tog upp två problem med en för hög, eller felaktigt sammansatt energikonsumtion, nämligen beredskapsproblemet och det handelspolitiska problemet, medan propositionsförfattaren 1975, som vi sett, radar upp ytterligare problem. En annan skillnad, som emellertid inte är principiell, är att bränsleutredningen inte uttryckligen säger något om de styrmedel som krävs för den aktiva politikens bedrivande.

När det sedan gäller detaljerna i avvägningsproblemets formulering så är det förstås en väsentlig likhet att betalningsbalansproblemet behandlas på ett så likartat, och egenartat, sätt i båda sammanhangen. I båda texterna uppträder det oklara talet om bränsleimporten som en "belastning" på betalningsbalansen. I båda fallen finns samma oförståelse för marknadsmässiga reglermekanismer.

För att sedan gå över från problemuppfattningen till de utredningstekniska greppen så är utnyttjandet av energibalanser, och det därmed sammanhängande mätandet av energivaror i energimått, en stor och väsentlig likhet. Hela detta grepp är i själva verket nära nog en förutsättning för att man skall kunna formulera ett avvägningsproblem, och med utgångspunkt därifrån förorda en aktiv energipolitik eller energiplanering på det sätt som sker i de båda texterna. Karakteristiskt för detta grepp, återigen i båda sammanhangen, är att intresset till stor del styrs över från priser till volymer av energivaror. I den politik som följer i energibalansernas spår manipulerar man relativt oberoende av priser med volymer av energivaror som kan produceras, konsumeras, sparas, ersätta varandra, o s v. Tankar av detta slag, som spelade en framträdande roll i 1975 års proposition, var alltså väl artikulerade redan i bränsleutredningen. Det kan tilläggas att någon principiell argumentering till förmån för statligt agerande inte förs i någon av de båda texterna. På denna punkt är skillnaden stor gentemot 1945 års oljeutredning. Behovet av ett kraftfullt statligt styrande tycks följa närmast som en självklarhet ur det till sin natur så centralistiskt inriktade energibalanstänkandet.

Likheterna mellan 1951 års bränsleutredning och 1975 års proposition är alltså stora. Till förklaringen av varför den senare texten såg ut som den gjorde kan alltså bränsleutredningen möjligen ge ett bidrag. Men vad var det då för faktorer som i sin tur formade bränsleutredningen? Frågan är intressant, även om den inte kan ge upphov till mer än några få reflektioner i detta sammanhang. En viktig faktor tror jag var att utredningens ledamöter hade så påtagliga erfarenheter av krigsårens beredskapsproblem, och därmed betonade dessas betydelse. Om detta finns det inte anledning att vara kritisk, och på denna punkt liknar ju f ö också 1945 års oljeutredning och bränsleutredningen varandra. En annan viktig faktor var att ledamöterna i så stor utsträckning var naturvetenskapligt orienterade tekniker - inte ekonomer. Detta kan förklara de oklara tankarna om handelsbalansen, och framför allt förklarar det hela det utredningstekniska greppet med energibalanser (Se vidare Appendix 1!).

I slutet av förra avsnittet diskuterade jag socialdemokraternas inställning till socialisering och menade att åtminstone skrivningen i oljeutredningen tydde på pragmatism snarare än doktrinbundenhet. En intressant ytterligare inblick i frågan ger en promemoria från 1952 av dåvarande finansministern Per Edvin Sköld, i vilken han bl a hämtade argument från den då pågående bränsleutredningen. Sköld skrev så här.

"Folkpartiet söker en ideologisk bakgrund för sin tillvaro i accentuerandet av den enskilda företagsamheten och individens frihet. Jfr Ohlins världskorståg mot socialismen. Teserna saknar säkert inte appellationskraft. Men innebär i den allmänna samhällstrenden en konservativ inställning. Ingen kan blunda för att de kollektiva insatserna måste bli flera och flera och att välståndets upprätthållande blir beroende härav. För socialdemokratin bör det inte vara omöjligt att utforma ett handlingsprogram som utnyttjar samhällstrenden. Grundtonen bör enligt min mening vara: Vi går samman och skapar storverk. Att ge en historisk bakgrund i vad som redan gjorts under socialdemokratiskt inflytande vållar säkert inga svårigheter./ Parollen bör vara: Effektivitet, trygghet, frihet. Effektiviteten och tryggheten går hand i hand. Programmet bör omsluta ekonomiskt handlande från produktion för hela folkhushållet, över socialproduktion till sociala trygghetsåtgärder. När det gäller den kollektiva insatsen för produktion för hela folkhushållet skall man inte för mycket leka med samhällsövertagande av redan befintlig produktion. I den mån sådan utvisar brister kan kritik riktas däremot med syfte att pressa de nuvarande ledningarna att bota sina egna brister - t ex cellulosaindustrin och högkonjunkturen. För den ökade samhällsproduktionen bör socialdemokraterna inrikta sig på verksamhet, som är i vardande. Här erbjuder sig ett osökt tillfälle beträffande bränsle- och kraftproblemet. Utredningsmännen tycks där vara eniga om, att vi måste trygga oss för några följande generationer genom utnyttjande av vår skiffer och vår torv. Vägen går över förgasning. Produktionen och distributionen får följa samma linjer som elkraften. Kapitalinsatser blir så stora att enskilda inte förmår. Staten, kommunerna och de stora företagen får lösa problemen, var för sig eller i samverkan. Här öppnar sig en väldig socialiseringssektor. Det gäller att ta hand om den och göra den heroisk. Vi kan genom kollektivistisk propaganda monopolisera saken åt oss." (Ref. 4, s 381 f)

Attityden till socialisering var här inte lika kritiskt prövande som i oljeutredningen.
 

ENERGIKOMMITTÉN

Energikommittén, som tillsattes 1964, var den första offentliga utredning vars direktiv omfattade den totala energiförsörjningen. Utredningen var inte begränsad till t ex bränsle- eller elkraftförsörjningen. Men bortsett från detta låg det något rutinbetonat över både utredningen och dess tillsättande. Det var inga speciella händelser eller problem som gjorde att utredningen tillsattes. I direktiven hänvisades bara till vissa mycket allmänna utvecklingstendenser inom energiförsörjningen, t ex letning efter olja till havs och transport av olja och gas i rör, samt konsumtionsförskjutningar mellan olja och elektricitet. Efter detta sades att utvecklingen "inom dessa områden av energisektorn motiverar närmare överväganden rörande vilka åtgärder som kan komma att erfordras från statsmakternas sida för att bidraga till en sådan utbyggnad och avvägning mellan olika energikällor som kan anses samhällsekonomiskt optimal med hänsyn till behov, ekonomi, störningsrisker, arbetsmarknad, kapitaltillgång, handelsbalans, m m." Direktiven var alltså mycket allmänt hållna, ja t o m yviga. De hade inte tillkommit under intryck av något akut problem, och utredningen tog också tid på sig. Inte förrän 1970 avlämnade den sitt betänkande "Sveriges energiförsörjning - energipolitik och organisation" (Ref. 54).

Om 1945 års oljeutredning dominerades av politiker och 1951 års bränsleutredning av tekniker, så var energikommittén tjänstemannadominerad. Ordförande var departementsrådet Hans Håkansson. Dessa personförhållanden avspeglade sig också i utredningarnas allmänna stil. De båda tidigare utredningarna hade om man så vill budskap: statsmonopolismens välsignelse i det tidigare fallet och importens förbannelse i det senare, för att överdriva något. De var också skrivna med en viss pregnans - ja, delvis nästan lidelse. Energikommitténs betänkande var däremot i väsentliga stycken en byråkratprodukt. Utredarna förefaller, till skillnad från vad som var fallet i de båda tidigare utredningarna, inte ha haft något eget väsentligt syfte. Direktiven effektuerades på tjänstemannavis. Trots detta är utredningen emellertid inte idémässigt ointressant vilket möjligen sammanhänger med att det bland ledamöterna ingick en professionell nationalekonom, nämligen dåvarande docenten Ingemar Ståhl. I stora drag skulle utredningens betänkande kunna beskrivas som en på sedvanligt sätt oklar och principlös byråkratisk produkt, som emellertid här och där blandats upp med inslag av pregnantare ekonomisk teori. Att strikt hålla isär de båda inslagen i redogörelsen här är knappast möjligt, därtill är de alltför sammanvävda. Jag skall emellertid försöka i möjligaste mån och börjar då med det senare inslaget, d v s den ekonomiska teorin.

Det väsentligaste är då att utredningen innehåller ett åtminstone delvis principiellt inriktat kapitel i vilket statens uppgifter på energiområdet diskuteras. Redan existensen av ett sådant kapitel innebär förstås ett uttalat erkännande av att det vid sidan om de offentliga aktörerna finns privata marknader, och av att det är angeläget att diskutera rollfördelningen mellan de båda. Ett erkännande av detta slag fanns också, som vi tidigare sett, i 1945 års oljeutredning men däremot inte i 1951 års bränsleutredning och inte heller i statsministerkappan till 1975 års proposition. "Energipolitikens mål är", står det i det aktuella kapitlet, "att påverka energimarknaderna i riktning mot ett bättre samhällsekonomiskt resursutnyttjande än vad som är möjligt utan samordning och medveten styrning. Denna politik bör bl a syfta till att utnyttja tekniska stordriftsfördelar med undvikande av monopolistisk prispolitik samt till att beakta miljö- och beredskapsfrågor. Stor vikt måste i ett långsiktigt perspektiv läggas på en samordnad investeringsplanering."

Först kanske man kan fästa sig vid att denna målformulering inte har någonting gemensamt med den som fanns i 1951 års bränsleutredning. Där sades målet vara att hålla importen nere. Här handlar det om något helt annat, nämligen att se till att energimarknaderna fungerar på önskvärt sätt.

De tankar i energikommitténs betänkande som jag just refererat kan åtminstone till en del ses som en tillämpning av den s k ekonomiska välfärdsteorin. Enligt denna fungerar marknader i huvudsak på önskvärt sätt, d v s marknadslösningar ger resultat som är goda, och t o m så goda som möjligt, för människorna. Förekomsten av s k marknadsimperfektioner kan emellertid störa bilden. I den mån sådana imperfektioner förekommer bör staten gå in med korrigerande ingrepp. Men i huvudsak löses alltså produktions- och konsumtionsproblemen marknadsmässigt. Välfärdsteorin diskuterar alltså inte bara marknadernas roll i förhållande till den offentliga verksamheten, den ger dessutom marknaderna den utan vidare dominerande rollen.

I den citerade målformuleringen nämns flera omständigheter som kan motivera statliga marknadsingrepp och som sålunda antagligen sågs som marknadsimperfektioner. Två av dessa företeelser bedömdes som så viktiga att de fick särskilda kapitel i utredningen, nämligen beredskapsproblemet och miljöproblemen. Denna problemuppfattning är intressant. Beredskapsproblemet fanns alltså med här liksom i både tidigare och senare energiutredningar - problemet är en ständig följeslagare. Av speciellt intresse är att möjligheten av att ge problemet en marknadsmässig lösning diskuterades - låt vara bara som en teoretisk möjlighet och utan konkreta förslag (Ref. 54, s 64). Till skillnad från beredskapsproblemet så nämndes emellertid betalningsbalansproblemet, d v s det andra av de båda huvudproblemen i bränsleutredningen 1951, över huvud taget inte i energikommitténs utredningstext. Problemet fanns bara med i direktiven, men togs sedan aldrig upp av utredningen. Detta är ju också, som framgått av diskussionen i tidigare kapitel, det sakligt rimliga. Till sist är det intressant att energiomvandlingarnas miljöpåverkan ingick i den tecknade problembilden. Detta var sakligt motiverat, och det var första gången som miljöproblemen dök upp i en offentlig energiutredning.

Ansatsen att utifrån en principiell uppfattning om statens roll härleda energipolitikens utformning följdes emellertid inte upp, och med det konstaterandet är jag inne på betänkandets lösligare delar. Var gränsen mellan det strikta och det lösliga går är svårt att säga, men klart är att resonemanget från den pregnanta ansatsen till förslagen om en relativt omfattande energipolitik inte är särskilt tätt vävt. Den energipolitik som föreslogs framstår mycket mer som ett resultat av direktiven, än som en härledning utifrån kommitténs principiella uppfattning om statens roll. Det talades sålunda, som så ofta i offentliga dokument, i mycket allmänna termer om behov av "överblick" och "samordning". Det talades vidare om ett behov av en "fortlöpande prognos- och utredningsverksamhet" inom energiområdet utan att syftet med denna framstod som särskilt klart. För tillgodoseendet av dessa och liknande behov föreslogs inrättandet av ett "centralt energiorgan under industridepartementet med funktion som statens utrednings-, berednings- och tillsynsorgan för energifrågor" samt ett energipolitiskt råd. Kommittén publicerade också en egen prognos avseende energiutvecklingen i Sverige fram till 1985, och utnyttjade därvid energibalanser av det slag som introducerats av 1951 års bränsleutredning. Väsentligt var också att kommittén nämnde möjligheten att "omfördela konsumtionen och produktionen av de olika energislagen" samt att därvid använda "lämpligt utformade skatte- och avgiftssystem, dels direkta styrningsåtgärder".

Efter denna snabba redogörelse för delar av betänkandets innehåll är jag nu framme vid den i detta sammanhang viktiga punkten, nämligen frågan om vad som eventuellt pekar fram emot 1975 års energipolitiska proposition. Likheterna mellan de båda dokumenten är betydande. I båda fallen utnyttjas samma utredningstekniska grepp med energibalanser; i båda fallen talas om möjligheterna att styra den totala produktionen och konsumtionen av energivaror, även om det sker med långt större eftertryck i 1975 års proposition; i båda fallen talas om olika problem som energikonsumtionen ger upphov till, även om problemen i 1975 års proposition är avsevärt fler än de beredskaps- och miljöproblem som energikommittén framför allt uppehöll sig vid. I alla dessa avseenden råder emellertid likhet inte bara mellan 1975 års proposition och energikommitténs betänkande utan också mellan det senare och de betänkanden som 1951 års bränsleutredning lämnade ifrån sig.

Så långt likheterna. Men energikommittén var också originell i vissa stycken. Till skillnad från både 1951 års bränsleutredning och 1975 års proposition diskuterade den sålunda principiellt statens roll även om det är sant att det inte nämnvärt påverkade kommitténs förslag, och kommittén tog inte heller alls upp betalningsbalansproblemet. I båda dessa positiva avseenden var alltså energikommitténs skrivningar en isolerad företeelse. Vidare tog energikommittén upp miljöproblemen, vilka därefter varit ständigt närvarande i de energipolitiska dokumenten. Men trots detta sista måste man nog säga att energikommitténs roll som självständig generator för i 1975 års proposition uppträdande idéer var mycket begränsad. Det förefaller snarare som om kommitténs väsentliga roll var att tjäna som mellanlandningsstation för idéer som ursprungligen artikulerats i 1951 års bränsleutredning - att utgöra en refug i tidens ström.
 

BESLUTET 1975

1975 års energipolitiska beslut, och jag tänker då framför allt på planeringsfilosofin, är på olika sätt anmärkningsvärt. Beslutet hade, som jag redan tidigare nämnt, på sin höjd ett mycket svagt sakligt samband med den råoljeprishöjning som uppenbarligen utgjorde den utlösande orsaken. De egentliga, eller djupare liggande, orsakerna bakom beslutet måste rimligen ha varit andra. Anmärkningsvärt var också att beslutet, vad beträffar de väsentliga delarna av planeringsfilosofin, togs i enighet. Beslutets innebörd på denna punkt var ju att betydande marknadsingrepp skulle göras i syfte att styra produktion och konsumtion av energivaror i vissa som önskvärda betraktade riktningar. Även om det till en del fanns olika uppfattningar om vad som var önskvärt, och också om hur styrningen skulle gå till, så rådde det enighet om det fundamentala, nämligen att planering och marknadsingrepp var nödvändiga. Även de borgerliga partierna, som ju gärna framhåller sin marknadsorientering, delade regeringens uppfattning om nödvändigheten av någon form av övergripande energiplanering (Ref. 21, 22, 23).

Vilken eller vilka var alltså orsakerna bakom 1975 års beslut, om det inte var prishöjningen på råolja? Och vad låg bakom enigheten, som föreföll vara i strid med några av de inblandade partiernas grundläggande ideologi? Detta är angelägna, men också svårbesvarade, frågor. Här kan jag endast antyda några tänkbara inslag i svaren.

En viktig del av förklaringen tror jag man får genom att hänvisa till vad som skulle kunna kallas situationens inre logik. Även om råoljeprishöjningen inte gav några sakliga skäl för ökad planering, så åstadkom den utan tvekan en situation som präglades av stor allmän oro och betydande dramatik, och den utlöste därmed krav på handling. I ett samhälle sådant som det svenska riktas sådana krav naturligt mot den politiska makten, som i sin tur är angelägen att leva upp till kraven, om inte för annat så för att behålla eller stärka sin ställning. Men när den politiska makten handlar måste det nästan med nödvändighet ske i form av marknadsingrepp, det ligger i det politiska handlandets natur.

För att klart se den beskrivna förklaringens innebörd kan man tänka sig att politikerna i den uppkomna situationen helt enkelt hade sagt till medborgarna att något politiskt handlande inte behövdes, att det bara gällde att hålla sig lugn och att marknaderna skulle ordna allt till det bästa. Det förefaller sannolikt att politiker som betett sig på det viset skulle känt sig hotade av ett snabbt försvinnande väljarunderlag, vare sig de vore socialistiska eller borgerliga politiker. Ett sådant agerande hade så tillvida varit omöjligt. I den bemärkelsen tvingade situationen alltså även borgerliga politiker till marknadsingrepp.

Men även om detta är väsentligt, så tror jag inte det är hela förklaringen. Det kan även ha funnits andra omständigheter som gjort de olika partierna mer eller mindre benägna till marknadsingrepp. Dessutom förklarar ju mitt resonemang inte alls varför ingreppen faktiskt fick den form de fick. Den för ingreppen bestämmande planeringsfilosofin kunde ju ha sett ut på många olika sätt.

Bland andra faktorer än den som jag kallat situationens inre logik kan man peka på följande. Socialdemokraterna har alltid varit misstrogna mot fritt fungerande marknader, och har alltid velat tilldela staten en väsentlig roll i olika beslutssammanhang. Att man ibland velat förverkliga det statliga inflytandet genom direkt ägande, och ibland istället ansett det riktigare att begränsa sig till att "styra" olika marknader, förändrar inte detta grundläggande förhållande8. Inom centerpartiet fanns tidigt, och före 1975 års energipolitiska beslut, ett stort intresse för miljöfrågorna. Även detta gav motiv för statligt agerande. Moderaterna har alltid ansett försvarsfrågorna vara väsentliga, och det är inte svårt att tänka sig att det beredskapsproblem som dyker upp i alla energiutredningar, betraktats som allvarligt speciellt av moderaterna. Från deras synpunkt kan alltså särskilt det nationellt betonade beredskapsproblemet ha givit ett motiv för statliga ingrepp. Man kan alltså, menar jag, mycket lätt tänka sig att den situation som råoljeprishöjningen skapade gav upphov till en ohelig allians som omfattade stora delar av det politiska fältet. Väsentliga bitar i denna allians var allmänt planeringsinriktade socialdemokrater, miljövärnande centerpartister, och försvarsinriktade moderater9. Denna tanke kan kanske komplettera den tidigare antydda förklaringen till varför det uppstod en enighet kring de statliga marknadsingreppen, men den förklarar fortfarande inte varför ingreppen fick just den karaktär de fick.

För att hitta svar på den sista frågan har jag i detta kapitel gått igenom ett antal tidigare energiutredningar för att spåra idéerna i 1975 års planeringsfilosofi. Som vi sett så var det framför allt 1951 års bränsleutredning som var givande i det avseendet. Väsentliga delar av 1975 års planeringsfilosofi hade artikulerats där. Men trots detta är det kanske lätt att överbetona den tidigare utredningens betydelse.

För det första så innebär ju inte det förhållandet att två texter innehåller samma idéer att den tidigare påverkat den senare. Likartade idéer kan ha uppstått oberoende av varandra vid olika tillfällen. I det här aktuella fallet kan man peka på det stora tidsavståndet mellan de båda texterna, och att de som arbetade med 1975 års energipolitiska proposition därför i allmänhet inte hade någon egentlig kännedom om bränsleutredningens betänkanden. Mot detta talar emellertid den för idétransporten förmedlande roll som energikommittén kan ha spelat, och som jag berört tidigare. Säker är det alltså svårt att vara.

För det andra är det viktigt att skilja på planeringens tekniska utformning och dess innehåll. Det är framför allt med hänsyn till det tidigare som det råder likhet mellan bränsleutredningens betänkande och statsministerkappan i 1975 års proposition. När det gäller innehållet finns däremot betydande skillnader. Vad jag framför allt tänker på är att bränsleutredningen bara tog upp två problem med en för stor, eller felaktigt sammansatt, energikonsumtion, nämligen beredskaps- och betalningsbalansproblemen. I 1975 års proposition behandlades utöver detta problem med välfärdsfördelningen mellan rika och fattiga länder, med miljön, med tömningen av jordens energivarulager, och med framtida handlingsfrihet. I åtminstone dessa avseenden är det, menar jag, långt rimligare att se 1975 års proposition som en produkt av sin tids allmänna idéer, än som en produkt vilken inspirerats av, eller vuxit fram ur, tidigare energiutredningar.

Vad jag tänker på är att frågeställningar kring den globala miljön, dess sårbarhet och hoten mot den, liksom kring de globala naturresurserna, deras rättvisa fördelning, och hot mot dem i form av t ex rovdrift, var i hög grad aktuella vid den tid då 1975 års proposition utarbetades. Rachel Carsons bok "Tyst vår" hade kommit 1963, Hans Palmstiernas "Plundring, svält, förgiftning" 1967 och den s k Romklubben hade publicerat flera rapporter, bl a "Tillväxtens gränser" 1972. I det svenska regeringskansliet sysslade sekretariatet för framtidsstudier med liknande frågor. Fler exempel skulle kunna ges, men det sagda räcker för att visa vad jag menar. Statsministerkappan i 1975 års proposition föll väl in i en allmän och stark idérörelse som var aktuell just då. När det gäller speciellt planeringsfilosofins innehåll, de problem som togs upp, är detta rimligen den bästa förklaringen till att kappan ser ut som den gör. I själva problemuppfattningen var kappan i hög grad ett barn av sin tid.
 

Slutnoter

1 Kanske är det lämpligt att på denna punkt betona att diskussionen här och hittills gällt den principiella delen av propositionen, nämligen kappan. På andra ställen framförs ofta andra synpunkter än dem i kappan - både klokare och mindre kloka. Propositionen i sin helhet är, som är så vanligt med propositioner, osammanhängande och motsägelsefull. Detta kan illustreras med speciellt tömningshotet, som på ett ställe i propositionen beskrivs så här (Ref. 20, s 377). "De bedömningar som gjorts i såväl OECD:s långsiktsstudie som olika svenska utredningar pekar på att någon fysisk knapphet på utvinningsbar råolja inte kommer att uppstå i nämnda tidsperspektiv. Detta gäller i all synnerhet som det senaste årets prisstegring framkallat en dämpning av den globala konsumtionen, samtidigt som den nya prisnivån skapat en stark stimulans för prospektering och utvinning bl a inom vissa havsområden där utvinningskostnaderna tidigare har ansetts för höga." Denna realism står i klar kontrast till andemeningen i kappans skrivningar.

2 Jag har i avsnittet "synen på marknader" i kapitel 3 antytt att det med den syn på marknader som kappans författare har är naturligt att förorda planering. Detta kan synas stå i strid med det nu sagda. Vad jag hävdar här är emellertid enbart att just prishöjningen inte gjorde planering mer angelägen än den var dessförinnan.

3 Min uppfattning om prishöjningens ringa sakliga betydelse för planeringens införande styrks väl av senare händelser. Den stora prishöjningen på råolja 1979/80 medförde inga som helst förändringar i energipolitikens principiella uppläggning och detsamma gällde det stora prisfallet under vintern 1985/86 och våren 1986. En gång införd står, förefaller det, energipolitikens principiella uppläggning fast oberoende av råoljeprisets fluktuationer.

4 Se vidare avsnittet "planeringens innebörd" i kapitel 6!

5 Att Fransén var regeringsråd kan möjligen synas egendomligt. Regeringsrätten kan emellertid ha icke-jurister som medlemmar och ibland har också denna möjlighet utnyttjats för att ge erforderlig kompetens i framför allt patentmål.

6 De tidigaste svenska energibalanserna förefaller ha publicerats 1940 av överingenjören Tore Husberg (Ref. 50, s 7).

7 Någon förståelse för det värdefulla i att stora mängder billig olja blivit allmänt tillgängliga genom upptäckten av jättefälten i Mellanöstern kan inte skönjas i utredningen. På det hela taget ses denna utveckling istället som ett problem.

8 Detta kan möjligen synas stå i konflikt med vad jag tidigare skrivit om den socialdemokratiska pragmatismen i 1945 års oljeutredning. Men dels så föreslog man där faktiskt ett förstatligande även om det inte genomfördes; dels har jag redan tidigare anfört vissa låt vara begränsade reservationer beträffande pragmatismen i oljeutredningen; dels och framför allt så finns det många andra exempel som talar i motsatt riktning - t ex den promemoria av Per Edvin Sköld, som jag citerade i avsnittet "Bränsleutredningen 1951".

9 Denna tanke på en ohelig allians stöds inte i någon enkel bemärkelse av partimotionerna i anslutning till 1975 års proposition, d v s det var inte så att centerpartisterna uteslutande betonade miljöproblem och moderaterna uteslutande beredskapsproblem. Men idén om en allians motsägs inte heller på något sätt av motionerna. Centerpartisterna betonar miljöproblemen, även om de också betonar andra problem, o s v.